Text från 29 april 2020.
❤ Ivar ❤
4.1.2006
19.2.2020
Idag har det gått mer än två månader (10 veckor) sedan som Ivar vandrade över regnbågsbron. Jag har försökt skriva den här texten länge men jag har inte klarat av det förrän nu… Och när jag sitter här, i den här stunden, funderar jag om jag är redo att göra det här, om jag ska klara av det… Tårarna väller upp och mitt hjärta och min bröstkorg värker av smärta. Han är saknad. Vår lilla-stora skrutt.
Men det är dags nu. Jag vill med den här texten tacka honom för att han kom till oss och tacka honom för allt som han lärde mig. Jag vill också med den här texten tydliggöra hur en fyrbent familjemedlem är minst lika viktig och värdefull som en tvåbent och hur mycket vi kan lära oss av våra lurviga familjemedlemmar.
Ivar var och är en väldigt speciell kille. Ett av hans många smeknamn var Ferdinand. Han var en riktig filosof som älskade att sitta eller ligga ute och njuta av solens värmande strålar. Så länge som det inte kom en humla eller liknande för nära honom, för såna gillade han inte… Precis som Ferdinand inte heller gjorde. Men lika som han kunde njuta av att filosofera så älskade han att leka och att springa i skogen. Han var helt enkelt full av liv och han tog sig an Livet på det mest helhjärtade vis.
Han kom till oss i en tid som var utmanande, tung och svår. Min hälsa var dålig och jag kunde inte helt tydligt se det då men det var en tid när jag var i behov av en hjälpande hand. Och då sträckte Ivar ut sin tass till mig. Han kom som en skyddsängel till oss. Med tiden skulle han även komma att bli min största lärare, min vän, mitt barn, min familjemedlem. Det var inspirerande att få upptäcka världen genom hans ögon, själ och hjärta. Det var han som lärde mig att se och det var han som visade vägen för mig till att bli den som jag egentligen alltid har varit.
Det är inte för intet som mitt företag heter IVAR energy.
Många gånger stannade jag upp och tänkte att han hade ett stort ansvar på sina små axlar och jag pratade ofta med honom om att han inte behövde bära mig och mina utmaningar. Men han bekymrade sig inte om det, för honom var det självklart att vi skulle vandra sida vid sida och turas om att stötta varandra. Och ju äldre han blev desto starkare blev vårt band. Efter att han blev blind blev det min tur att hjälpa honom att se och den sista tiden gjorde jag och min man allt för att stötta Ivar och finnas där för honom.Men lika som att han kunde vara den mest filosofiska och gosigaste skrutten så kunde han ibland också vara en riktig tålamodsprövare. Oj, söta öde så han kunde bete sig som en riktig babian. Speciellt i hans yngre och vildare år. Huh.. Jag minns speciellt bra den gången som vi ännu bodde i stan och han slet sig ur sitt koppel när vi var på vår promenad. Han taggad som synden springandes längs med Kyrkoesplanaden och jagade bilarna. Och jag med hjärtat i halsgropen efter för att försöka få fast honom. Nöjd som attan var han. Eller när han ville få sin mat. Om den inte GENAST kom eller ännu hellre mycket tidigare än genast så gav han ifrån sig tydliga och bestämda kommandon på att mat rutinen helt enkelt inte gick enligt hans önskan.
När det kommer till regler kan jag ärligt säga att med honom gjorde jag alla fel som man kan göra, jag testade olika ”skolningar/träningar”. Han var första hunden i mitt liv och många gånger förstod jag inte bättre, det blev många misstag på vår gemensamma resa. Det här är något som har tyngt mitt hjärta genom åren men jag vet också att vi alla gör vårt bästa utgående från de förutsättningar som vi befinner oss i. Han lärde mig vad det innebär att ha en hund som familjemedlem och utan honom skulle jag inte ha den kunskap som jag har idag.
Han levererade många insikter under vår gemensamma tid tillsammans.
4.1.2020 blev Ivar 14 år och vi hade en bra dag som firades med extra mycket bus, gos och god mat. Jag lyckades t.o.m. få ett fint födelsedagsfoto på honom var han ser in i kameran och han hänger sött över soffans ryggstöd. (Det var annars en av hans favorit poser, han märkte nämligen att om han hängde där över soffan så kunde inte min man eller jag motstå hur söt han var och han fick då oftast något gott från kylskåpet. Han lärde upp oss bra…)
En vecka efter hans födelsedag, 10.1, möttes vi av ett besked hos veterinären som tog andan ur oss. Vi fick då veta att vi inte skulle få ha vår älskade skrutt tillsammans med oss så länge till… Det var en enorm sorg.. Hur skulle vi kunna fortsätta utan vår filosoferande Ferdinand och vår rallysmurf? Det var oerhört svårt att ta in den vetskapen, trots att det är en del av livet.
Ja, livet har olika skeden och döden är en av de olika faserna på vår livsresa. Jag har alltid varit medveten om att Livet fortsätter och att det som vi kallar för döden är en dörr som leder till fortsättningen på vår färd. Jag har också alltid varit medveten om att de som lämnar oss i det här fysiska livet inte försvinner utan de fortsätter att finnas med oss. Men. Sorgen och saknaden över att inte kunna krama om, att inte kunna borra näsan in i hans lurviga päls, att inte kunna gosa och busa. Den sorgen och saknaden är, trots vetskapen om att Livet är oändligt, verklig och påtaglig.
Men ändå, sett så här i efterhand så är jag tacksam över att vi fick förbereda oss på vad som skulle komma. Det gav oss också möjligheten att verkligen ta tillvara på den sista tiden som vi fick tillsammans. Men det var en svår situation att försöka navigera oss igenom. Att veta att timglaset bara hade några få sandkorn kvar innan all sand runnit igenom och att samtidigt försöka njuta av den korta tid som vi hade kvar.
Mitt i all den här sorgen och känslorna av hur viktigt det var att verkligen njuta av vår lurvbolls sällskap så fick vi faktiskt ett litet mirakel. Vid nästa kontrollbesök hos veterinären fick vi nämligen veta att något väldigt osannolikt hade hänt med hans hälsa. Veterinären var själv väldigt överraskad och glad. Miraklet gav oss några veckor extra tillsammans med vår Ivar.
Det blev sedan många och regelbundna besök till veterinären för att hålla koll på hans hälsosituation. Varje gång vi for dit hade vi hjärtat i halsgropen, skulle den här gången vara den sista..? Och en dag blev det just det, vi fick veta att nu började det vara dags för honom att få fara vidare. Så vi kom överens om när veterinären skulle komma hem till oss. Det kändes mycket viktigt att Ivar skulle få vara i sitt trygga och lugna hem när det skulle bli dags för honom att fortsätta sin livsresa.
När vår sista dag tillsammans kom vaknade jag alldeles för tidigt. Sorgen var otrolig och jag ställde mig frågan: Hur ska vi klara av den här dagen?! Jag bad om att vi alla skulle få ha en bra dag tillsammans och att Ivar-skrutten skulle få den bästa av dagar. Då sköljde ett behagligt lugn över mig och sömnen kom. Det lugnet gav mig sedan också styrka under resten av dagen. Som jag såg det så var det väldigt viktigt att Ivar inte skulle behöva känna av vår sorg utan han bara skulle få känna hur älskad han var, och är, och att han skulle få känna glädje och trygghet.
Vi ville ta med honom på en sista skogspromenad för det var ju de promenaderna som han älskat så i hela sitt liv. Så vi for iväg hela familje-flocken på en sista gemensam tur till skogen. När vi gick där och insikten verkligen slog till om att det här nu var vår sista promenad tillsammans så sköljde igen en bottenlös sorg över mig. Då lyfte jag huvudet mot himlen för att be om hjälp och genast när jag gör det så ser jag hur en örn flyger rakt över oss på ca 15 meters höjd, något som aldrig hänt oss tidigare. När det här händer så faller igen samma lugn över mig som det gjorde när jag bad på morgonen. Jag visste då att vi inte var ensamma och att vi skulle klara av att vara starka för och tillsammans med Ivar den här dagen.
Efter att Ivar gick vidare har han sänt oss tydliga tecken på att han är med oss och flera gånger har de här tecknen kommit i form av en örn. Till exempel dagen efter när sorgen och saknaden var så stor att den gjorde ont rent fysiskt, så kom han med budskapet om att han har allt bra och att vi kan vara lugna och trygga i den vetskapen. Hur det meddelandet kom? Jo, när jag stod utanför vår gård tillsammans med Arwid och Oskar och jag tittade uppåt och en örn flög rakt ovanför oss på ca 15 meters höjd. Oddsen för att något sådant ska hända en gång i ens liv är inte stora och att det sedan händer två dagar i rad är ännu mera otroligt. Han har också gjort mig medveten om sin närvaro och om att han har blivit en ängel. Han har även besökt mig i drömmen.
Så jag vet att han har det bra, att han är med oss och att vi kommer att mötas igen. Men jag saknar att ha honom hos oss i sin fysiska form.
Tack Ivar för att du valde oss.
Tack för att du lärde mig att se.
Tack för att du var du.
Tills vi möts igen, kram morsan
Recent Comments